En solig sommardag

Idag skiner solen och det är förhållandevis varmt ute. Jag märker av en viss yrkesskada då min första reaktion på detta inte är "å vad skönt, nu kan jag sitta ute och äta lunch", utan "äntligen kanske folk handlar glass". Det är nu bara två dagar kvar på jobbet och det känns lite konstigt. Än mer konstigt känns det att jag ska flytta hemifrån "på riktigt" nu på söndag och kommer från och med på måndag inte vara bosatt på Jaktfalksvägen i Sundsvall för första gången sedan 1988. Att jag förmodligen aldrig kommer att bo här permanent igen är också en underlig tanke.

Allt detta fick jag dock lite perspektiv på igår. Min bästa kompis har precis blivit pappa och jag fick förmånen att träffa hans drygt ett dygn gamla son på sjukhuset. Det var stort. Att hålla ett nyfött barn i famnen, och speciellt ett barn som jag nog kommer att följa på väldigt nära håll under resten av mitt liv, gör att det känns inte som en lika stor grej att frakta några kartonger ner till Linköping, ställa in dem i ett rum på 21 kvm, och sedan göra sig hemmastadd där för att klara av studier på ett lyckat sätt. Det är ju bara att göra, och det är endast en grej som påverkar mig. Att ha lyckats med konststycket att skapa en liten varelse som man sedan ska ta hand om och ge en bra grund för att denna lilla krabat ska kunna klara sig själv en dag är en aning större. Helt plötsligt insåg jag att jag inte längre tillhör generationen som behöver stöd för att klara av livet, utan att vi är de som nu behöver ge stöd till de som nyligen börjat utforska livet. Jag undrar lite hur jag hamnade här. Jag känner mig ju fortfarande som en 18-åring. Sen inser jag att jag är lika nära att vara klar med min utbildning som jag är min 18-årsdag och det är en ganska skum tanke. Ska jag bli vuxen? Hur ska det gå till?

Nu kan jag ju resonera mig till att detta är något som alla någon gång gått igenom och klarat mer eller mindre bra, men det blir ju alltid speciellt när det gäller en själv. Ungefär som att titta på videos på folk som hoppar fallskärm. Det är ju roligt, men inget man reflekterar särskilt mycket över förrän man själv sitter på flygplanskanten 4500 meter upp i luften och ska hoppa. Då blir det, logiskt nog, mycket mer påtagligt.

Om 3 dagar sitter jag i bilen på väg ner till Linköping för att försöka bli vuxen (eller iallafall ge skenet av att jag är det). Det blir spännande. Nästan som att hoppa fallskärm.